Igår skypade jag med familjen för första gången. Första gången jag helt ärligt skypat med någon där hemma på två månader. Men det kändes alldeles lagom. De firade två av mina kusiner och tänkte att jag lika gärna kunde få vara med på slutet. Så klockan halv sex lokal tid, alltså klockan två på eftermiddagen i Sverige, vaknade jag och hoppade in i duschen.
I början av samtalet grät jag floder, jag saknar och älskar de trots allt otroligt mycket. Men jag lyckades återhämta mig och berätta för dem om min vistelse här. Det kändes lite udda att prata svenska. Jag kom också på mig själv med att tänka på hur lite som egentligen har ändrats. Även om jag är 10 000 km bort så har syrran fortfarande samma favvotröja. Det har trots allt bara gått två månader och även om mina småsyskon kommer att ha växt fysiskt när jag är tillbaka, så är de fortfarande samma personer.
Min största rädsla är helt ärligt återkomsten. Det är jättelångt kvar men tänk på hur mycket som kan förändras på den tiden. Om ett år, kommer jag fortfarande vara samma person? Tänk om jag kommer hem och inte alls kommer överens med mina gamla vänner? Det är en hjärtekrossande tanke då jag älskar mina kompisar där hemma så himla mycket. Eller tänk om de kanske har glömt mig när jag kommer tillbaka? Insett att de klarar sig lika bra utan den där blondinen...
Men det tror jag inte kommer hända. Vissa av mina vänner har ju trots allt varit med mig väldigt länge. Även om båda parter förändras så finns där ändå så mycket gemensamt. Dessutom är det ändå inte säkert att jag hade behållt kontakten med alla, växa ifrån varandra gör man utan ett utbytesår också
I början av samtalet grät jag floder, jag saknar och älskar de trots allt otroligt mycket. Men jag lyckades återhämta mig och berätta för dem om min vistelse här. Det kändes lite udda att prata svenska. Jag kom också på mig själv med att tänka på hur lite som egentligen har ändrats. Även om jag är 10 000 km bort så har syrran fortfarande samma favvotröja. Det har trots allt bara gått två månader och även om mina småsyskon kommer att ha växt fysiskt när jag är tillbaka, så är de fortfarande samma personer.
Min största rädsla är helt ärligt återkomsten. Det är jättelångt kvar men tänk på hur mycket som kan förändras på den tiden. Om ett år, kommer jag fortfarande vara samma person? Tänk om jag kommer hem och inte alls kommer överens med mina gamla vänner? Det är en hjärtekrossande tanke då jag älskar mina kompisar där hemma så himla mycket. Eller tänk om de kanske har glömt mig när jag kommer tillbaka? Insett att de klarar sig lika bra utan den där blondinen...
Men det tror jag inte kommer hända. Vissa av mina vänner har ju trots allt varit med mig väldigt länge. Även om båda parter förändras så finns där ändå så mycket gemensamt. Dessutom är det ändå inte säkert att jag hade behållt kontakten med alla, växa ifrån varandra gör man utan ett utbytesår också
RSS Feed
